Referat: Föredragsserie om viltspår och eftersök
Två måndagskvällar i början av maj erbjöds en föredragsserie men eftersöksjägare Annette Hagen om viltspår och eftersök i Lydestad festlokal. Tolv medlemmar lyssnade intresserat och ställde nyfikna frågor. God fika och trevligt småprat hanns också med i pausen.
Annette, som brinner för sin uppgift, delade vid första tillfället med sig av sin kunskap om hur man bäst lär hunden att följa ett spår och hur man successivt går vidare med träningen. Ett tips var att börja med så kallade hårda personspår, d.v.s. spår på hårt underlag. Detta är betydligt svårare för hunden än att följa ett spår i mjuk terräng med doft av både spårläggare, klöv och blod. Så varför då börja med det som är svårast? Jo, då bjuds inte hunden på mängder av doftmolekyler och lär sig på så vis att bli mer noggrann i sin spårning. Vi fick också veta att det bästa är att skynda långsamt med inlärningen och att inte fortsätta med ett nytt moment förrän det föregående är befäst. Annette underströk vikten av att göra spårningen positiv, belöna hunden vid rätt tillfälle och endast använda positiv betingning. Vi fick se och känna på utrustning av olika slag och information om fördelar och nackdelar.
Vid andra tillfället berättade Annette om sina erfarenheter som eftersöksjägare i Nationella viltolycksrådet (NVR) och vid jakter på några gods i Skåne. Det är många utmaningar som möter en eftersöksjägare och arbetet är inte ofarligt. Annette utstrålade ödmjukhet inför uppgiften och respekt för viltet med målet att alltid försöka förkorta djurets lidande. Vi fick veta vad som krävs både av hunden och jägaren för att bli ett fungerande eftersöksekipage. Det är en viss skillnad på scenariot att spåra efter djur som är trafikskadade gentemot ett påskjutet vilt som gått i väg under jakt. Djur som är påkörda i trafiken är inte helt sällan döda när eftersökekipaget finner det. Vid eftersök under jakt finns det en skottplats som måste avläsas, en jägare som avlossat skottet som tillfrågas om information om t.ex. var djuret kom ifrån och dess flyktväg. Vi fick bl.a. lära oss om olika fynd som kan utläsas på en skottplats. Annette berättade även om utmaningar som t.ex. att bemöta allmänhet som bevittnar trafikskadat vilt. Hur förklarar man för en liten flicka som sitter vid vägkanten och kramar ett svårt skadat rådjur att djuret måste avlivas i stället för att köras till djursjukhuset? Hur bemöter man allmänhet som kastar glåpord när djurets lidande ska förkortas? Hur hanterar man jaktgränser? Var får jag gå var får jag inte gå? Vems är marken? Vi fick även veta hur tight samarbetet är eftersöksjägare emellan. Vid långa och svåra eftersök tillbringar man många, många timmar i skogen tillsammans med sin kollega. Inget eftersök avslutas förrän det är klart. Det kan ta mycket lång tid och det blir många kilometer. Det innebär för den skull inte att man alltid finner djuret men då måste det kunna konstateras att det är ett bomskott.
Det rådde ingen tvekan om att det ligger oerhört mycket arbete bakom ett bra och välfungerande eftersöksekipage. Hunden behöver utbildas och tränas flera gånger i veckan. Det är mycket teoretisk kunskap och även erfarenhet som eftersöksjägaren behöver inhämta. Arbetstiden är ofta obekväm. Trafikeftersök kan ske när som helst under dygnet och om det olyckliga skottet vid en jakt går strax innan solnedgång blir arbetsnatten ibland lång och eftersöket kan behöva återupptas nästa dag. Det råder heller inte någon tvekan om att den som tar på sig ett eftersöksuppdrag har ett brinnande intresse och ett stort hjärta för viltet.
